Wanted: mentally challenging job in London.
Känndes skitskumt att fara hem från jobbet nyss. Inga fler roliga kunder, inga fler mentaly challenged kunder.
Bästa exemplet på det idag: telefonsamtal från okänd äldre dam.
Det lät på hennes röst som om hon var skitsur och ville skälla ut nån, kanske hade tänkt att vi ringer dom där dumma utlänningarnas restaurang och tjatar lite. Synd för henne att sånt gör mig sporrad att vara över-över-trevlig :-)
Hursomhelst är det första hon frågar om vi kan köra ut mat.
Ja visst, men vi tar en avgift för det.
Jaha, då får jag väl komma dit och hämta det då, snäser hon av mig.
Bli bla blu allmänt konstiga frågor, och jag avslutar med ett klämtjeckt:
Och så är det bara att komma förbi om du undrar nåt!
Nej det går inte. Jag var med om en fruktansvärd olycka för 5 månader sedan och sitter i rullstol!
(Varför berättar hon det för mig?!)
Eh, jaha jag beklagar, men då kan du ju titta in på vår hemsida där finns all information och..
Nej hörrdu det går inte. Sånt är jag för gammal för.
Ehm, okeej, då får du ringa och höra av dig då...?
Fick henne till att tacka till sist, men förstår fortfarande inte varför hon kunde komma och hämta maten, men inte titta förbi för att prata...
Kanske, bara kanske, hittar jag ett lika inspirerande jobb i London.