London Calling

Stora deppardagen är det idag - utan tvekan!
Allt känns bara jättedystert - ingen klass längre.

Åkte nyss och handlade - på vägen hem spelade de en av våra vagnlåtar;
Carola - Invincible

Jag måste erkänna att det rullade några tårar nerför kinden. Det känns så konstigt, de flesta kommer man ju att träffa igen, ganska ofta också kanske, men det känns ändå jättesorgligt. Det är som om någon skulle ha dött. Så fort man tänker på det blir man jätteledsen, varenda låt på radion går att förknippa med klassen - som nu "It's the moment I miss you" med någon.

Det är väl det att vi aldrig mer kommer att vara tillsammans flera timmar om dagen, fem dagar i veckan,
alla fester. ALLT!
Det var två dagar sedan det tog slut och vi har träffats varje dag sedan dess men ändå är det som ett "Långsamt Farväl".
USCH!

Nej nu ska jag sluta, börjar snart lipa igen.

Något positivt ändå är väl att London närmar sig - bara;

85 dagar kvar nu!

Idag vill jag hissa o dissa också!

Dagens diss blir klassupplösningar - så jävla dystra!
Dagens hiss - att klassen alltid kommer att finnas där.

Vid pennan: En dyster Oscar